Sjukhus

Det är sån konstig stämning på sjukhus. Gillar det inte riktigt... Det är känslan av rädsla som ligger djupt ingrodd i väggarna... Rädslan av ett besked, rädslan av något som väntar, rädslan av att helt enkelt inte veta nåt. Paniken...

Så jag skippade träningen idag. Gick direkt upp till mormor efter jobbet. Och satt där i två timmar. Vi avverkade samtalsämnen som: visdomständer, mjölktänder, utdragna tänder, blindtarmsoperationer, huruvida blindtarmsinflammationer är ärftligt, huruvida visdomständer är ärftligt, avdomnande ben, gammelmorfar, att dallrig mat är äckligt, varför man plockar svamp (eftersom det klassas som dallrig mat), huruvida min bror var tänkt att skaffa sig nåt fruntimmer snart... Vi har även avverkat att bara sitta tysta och inte säga nåt. Det är det som är så skönt med mormor. Hon frågar hur jag mår och jag säger bra och sen är det inget mer med det. Hon vet att om jag inte mår bra så säger jag till själv, när jag är redo för det. Vi pratar om töntiga saker, helt oväsentliga saker och ibland viktiga saker. Vi pratar om krämpor, mormor berättar historier om när hon växte upp, om gammelmormor och gammelmorfar. Åsså kan jag sitta tyst, utan att säga nåt.

Även fast jag inte gillar sjukhus så satt jag där i två timmar hos mormor. För hennes skull. För hade jag legat där så hade jag velat ha henne där. Och fått prata om totalt oväsentliga saker. Och fått vara rädd tillsammans med någon.