Sagor...

Kommer ni ihåg när man var liten och trodde på sagorna, den där fantasin om hur livet skulle bli, fin klänning, prince charming som skulle ta med en till slottet på kullen... Man låg i sängen på kvällen och blundade och man hade total och fullkomlig tro. Jultomten, tandfén, prince charming, de var alla så nära att man kunde känna dem, men tillsist växer man upp. En dag öppnar man ögonen och sagan försvinner. De flesta vänder sig till de saker och de personer som de kan lita på. Men saken är den att det är svårt att släppa den där sagan helt och hållet, nästan alla har den där lilla biten av hopp, av tro, att en dag kommer man att öppna ögonen och sagan kommer att bli sann...

Jag har hört att det är möjligt att man växer upp - jag har bara inte träffat nån som verkligen har gjort det. När vi inte längre har föräldrar att trotsa så bryter vi reglerna vi själva satt upp. Vi blir besvikna när saker inte går vår väg. Vi viskar hemligheter till vår bästa vän i mörkret. Vi söker välbefinnande överallt där vi kan tänkas hitta det. Och vi hoppas... Mot all logik, all erfarenhet. Precis som barn så ger vi aldrig upp hoppet.