Filurilur

Ja.
Det går framåt i mitt liv. Köket börjar ta form. Hade jag lejt en snickare hade det varit klart för länge sen, men nu är ju jag envis som en åsna och har bestämt mig för att göra det själv och då ska det inte fuskas heller. Det får ta den tid den tar. Men jag börjar bli trött på att inte kunna laga riktig mat. (Läs: Bjud hem mig på middag!!)
På jobbet går det oxå framåt. Jag börjar få lite rutin nu (har ju faktiskt jobbat som registrerad i 2,5 år nu, så konstigt vore ju annat), och jag börjar känna att jag vet hur jag ska utnyttja de olika verktygen jag sitter på. Min branch är ju dock en branch där man aldrig kan slappna av. Aldrig. Det gäller att vara vass hela tiden. Så man behöver stunder för avslappning med jämna mellanrum. Dessa stunder kan vara i vardagen eller med hjälp av semester. Och det känns som att min livskvalitet i vardagen har ökat väsentligt på slutet. Vilket gör att jag känner mig glad och upprymd!

Därför blir jag lite besviken. Besviken när man inte kan dela det hela med alla man vill dela det med. Eller kan. Allting är ju relativt. Det är väl det att jag känner att jag inte riktigt vill. Alla kan inte vara intresserade av mitt liv heller. Det har jag full förståelse för. Men delad glädje är dubbel glädje. Är det inte så man brukar säga?

Jag vill dela min glädje med såna som jag vet att jag skulle vilja dela deras glädje med. Om ni förstår vad jag menar... Men jag delar det med er iaf. De av er som nu vill dela lite glädje!