Ensam

Ensam hemma. Det är märkligt hur fort man vänjer sig vid att ha nån vid sin sida. Det är också märkligt hur snabbt man glömmer rutiner och vanor man hade förut. Jag har bara varit sambo i drygt ett år. Innan dess var jag singel i ett, eller var det två år? De där åren går som ihop i ett blurr och jag är inte ens säker på vad jag gjorde. Vilket precis är min poäng i det hela. Vad sjutton gjorde jag på helgerna då jag var singel? Jag vet att blurret inte består i att jag var onykter vareviga helg, för det var jag minsann inte, men vad gjorde jag? Inte en aning. Men jag vet att jag trivdes med att vara ensam. Jag tyckte att jag trivdes med att vara ensam. Jag gav mig själv förutsättningen - du är ensam, du har valt det själv, ta konsekvensen - du gillar det.

Men så träffar man nån. Och den här nån visar sig vara precis det där man läser om i böcker, ser på film och fantiserar om. Den där som "gör mig hel" och som är den naturliga pusselbiten som saknades. Märkligt. Nu sitter jag ensam en fredag kväll i soffan och vet att den där pusselbiten inte kommer hem förrän på söndag kväll. Jag har druckit ett glas vin, ätit några godisar, ätit lite B&J Cookie Dough, tittat på lite TV, stickat lite, löst lite korsord, läst lite bok.... Men jag är fortfarande ensam och jag förstår fortfarande inte att jag nån gång kan ha gillat det.

Jag tror att man ibland skapar sin egen bild av vad man tycker om, lite för att rädda sig själv från att bli alldeles miserabel och deprimerad. Lite som "Det är så skönt att ha hela sängen för sig själv" - fast man egentligen ligger ihopkurad på sin egen halva ändå.

Och ibland så kan det också vara ganska så skönt att man faktiskt har insett att det där blurret i livet faktiskt har nån nytta. Jag kan vara ensam, jag kan sova ensam, men jag vet att min pusselbit saknas och jag gillar det inte. Och jag är glad över att jag inte behöver föreställa mig att jag gillar det heller...