Hur kan en människa som har så mycket kvar att få uppleva och så mycket kvar att ge bara plötsligt få beskedet om att det är slut? Att få det beskedet, smälta det och sen berätta för sin familj - jag kan inte ens föreställa mig smärtan av hur det känns att se sina nära försöka upprätthålla ett normalt liv, när man vet att det aldrig kommer att bli sig likt igen. Jag vet bara hur det känns inom mig, när jag ser hur ett sånt här besked tär på den personen som jag älskar mest av allt, att se honom lida så otroligt är bland det värsta jag varit med om. Och att bara stå hjälplös bredvid och försöka finnas där för tröst och stöd känns alldeles för otillräckligt.
Jag hann aldrig lära känna dig ordentligt, men din värme gjorde att jag kände mig välkommen in i familjen. Jag glömmer inte det sista du sa till mig - och jag lovar att hålla det!
Vila i frid käre svärfar
Jag förstår att du kanske känner dig otillräcklig men att du bara finns där betyder nog mest av allt. När pappa dog var Fredrik den enda som inte var rädd att fråga mig hur jag mådde och inte bli generad utan kunna stå kvar när jag blev ledsen, och där hade han mig fast för resten av livet <3 En klippa att alltid luta sig mot är vad man behöver. Jag beklagar sorgen
SvaraRaderaTack Hannah! Man gör sitt bästa - pratar, tröstar, lyssnar och håller om. Men det känns aldrig som att det kan vara tillräckligt, inte ens en tillstymmelse till det. Man bara hoppas att allt nån gång ska bli bra igen.
SvaraRadera