Ett långlivat besök i de Jämtländska skogarna och fjällen gjordes igår. Lisan och jag var ute och vandrade i 9h. Efter att vi hade gått i 7h genom skog, myrmark, klippor, med och utan stig och i extremt varierande terräng kom vi fram till den grusväg som vi hade hört att hjortronen skulle växa kring. Och hjortron fanns det, på sina ställen var det alldeles gulprickigt på myrarna. Problemet var väl bara att klockan vi det laget var tjugo i fem och vi hade 1,5 mil tillbaka till bilen... Skogspromenaden tog lite längre tid än vi hade tänkt mao... Så vi kom fram till att om vi skulle hinna tillbaka innan det blev mörkt så var det nog bara till att skippa bären och istället promenera tillbaka.

Idag har jag varit alldeles mör i kroppen. Sjukt ont i fötterna (förmodligen eftersom jag gick med blöta skor i 5-6h), ryggen är knappt böjbar och axlarna är stela som pinnar. Är det det här som är tecknen på att man börjar falla isär? Bit för bit...