Här kommer en ytterligare åsikt från min sida. Jag kastar mig in i den heta debatten om papporna som inte vill...
För er som inte vet vad det handlar om kan ni läsa Malin Wollins krönika i Aftonbladet från i lördags: http://www.aftonbladet.se/wendela/article6645054.ab#abArticleLike
Jag kan inte annat än att hålla med Fotbollsfrun (blogginlägg "Om papporna som inte vill"). Det här med graviditet och barn är en märklig situation egentligen. Om båda parterna vill så är det inget konstigt i det hela. Vill man fortplanta sig med sin parter och detta är ömsesidigt så kan det ju inte bli bättre. Men vi hamnar allt som oftast i olika situationer i livet där vi måste göra val. Ett val kan vara där redan i början. Självklart har mannen ett lika stort ansvar som kvinnan när det gäller sex och graviditet. Vi vet alla vad konsekvenserna av vårt handlande kan bli. Men man kan inte dra ett streck över vart gränsen går för vems ansvar det är.
Och man måste också respektera varandras känslor och åsikter. Att tvinga en man att bli pappa mot sin vilja är sannerligen ett form av övergrepp. Nog för att det förmodligen är jobbigare för en kvinna att göra abort än för en man att "bli av med problemet". Som kvinna är det nog lätt att tänka att det är min kropp och mitt beslut. Men i den här situationen är det nog tyvärr många som blir egoistiska. Det är inte bara din framtid. Det finns två andra personer inblandade. Varav en inte önskar barnet och den andra inte har någon som helst talan. Och man kan väl aldrig säga att man ångrar ett barn, men att sätta ett barn till världen när barnets far inte vill veta av det? Är det verkligen rättvist mot barnet?
Jag har aldrig varit gravid, jag har aldrig behövt ställa mig själv inför valet eller inför diskussionen med en parter om huruvida det är lämpligt eller ej. Och jag hoppas att jag aldrig behöver göra det. Jag har därmed aldrig heller behövt våndas över ångesten över en abort eller sorgen över att förlora ett barn. Jag kanske inte ska uttala mig om såna här saker då. Och det är säkert lätt att sitta här och säga, men jag tror att jag känner mig själv så pass väl att jag vet hur jag vill ha det. Den dan jag blir gravid så behåller jag barnet om det är självklart att vi båda vill det. För jag vill att mina barn ska ha en pappa som vill ha dem. En pappa som älskar dem.
Håller med fullständigt! Kvinnan kan ju "låtsas" ta preventivmedel också och lura killen och vad ska han göra åt det då? Och när barnet kommer fast han inte vill ha det, så blir det ju ett livslångt trauma för barnet. Ett färskt exempel är ju Jude Law och hans one night stand som blev en babyflicka som han inte ens träffat. Och sen finns det ju flera exempel bara här i Hdal...tråkigt. Nä, fler barn åt dom som vill ha barn och de som uppskattar sina barn!
SvaraRaderaåter igen det där med Hammerdalish....
SvaraRaderaJag kan ju inte annat än ta åt mig, även fast jag vet att du mest troligen inte hade mig i nån sorts baktanke!!
SvaraRaderaJag tänkte precis som du,innan jag stod där inför valet. Ett val som jag trodde skulle vara enkelt. Aldrig att jag behåller ett barn mot pappans vilja.
Jag gjorde ju just det. Det fanns inget val. Hon var mitt barn direkt jag fick reda på att hon låg där i min mage, fastlänkad till mig! mitt barn som jag hade gjort!
Jag var tom med in till abortmottagningen och skulle boka in en aborttid, men kuratorn där, som man måste träffa inför en abort sa att det va inte en läkare som skulle göra en abort på mig. Jag sa ändå flera gånger att det fanns inget val, jag ville inte förstöra R liv, för med det skulle jag förstöra mitt eget. Och därigenom även barnets.
Men, Nova finns ju, å bara tanken att hon inte skulle finnas ger mig rysnigar. Mitt fina fina barn, klart hon skulle komma, och idag är hon mer än välkommen av sin far. Och även om det inte varit enkelt så löser det sig! Det finns såna pappor som varit med om beslutet att ett barn ska göras som sedan inte pallar och drar. Det finns många varianter.
Och det valet är det absolut värsta man kan befinna sig i, ja förutom om man kanske måste bestämma att avbryta livsuppehållande hjälper för sitt barn eller liknande.
jag håller dock med föregående talare om att det inte är rätt att lura till sig ett barn.
men händer det att man blir gravid helt oplanerat så ändras en hel del ståndpunkter som man var övertygad om var de rätta innan! sen kanske det inte är så för alla...
världens läääängsta kommentar typ..=)
Men Sara, skillnaden är ju att du och R åkte tillsammans på abortmottagningen och att ni därefter diskuterade det hela och kom fram till att ni skulle behålla Novan.
SvaraRaderaLäs Malins krönika och blogg så förstår du vad jag menar. Precis som Hannah säger så finns det ju de som "lurar till sig" ett barn. Helt sjukt tycker jag. Det finns också de som har ett förhållande som är dåligt och där tjejen i fråga "ser till" att glömma p-piller eller liknande och blir med barn i ett försök att fånga killen. Man har inget val.
Sen är det självklart så att man inte vet hur man kommer att agera om man själv står inför att man måste välja. Och man kan aldrig ångra ett barn, men jag vill kunna välja.